Bloggen Tar En Paus

Jag tänkte bara passa på att säga att jag tar en paus från bloggandet då jag känner att inspirationen tryter. Jag vill inte göra någonting halvhjärtat och väljer då att ta en paus från skrivandet och återkommer framöver när jag känner lusten och har inspirationen. Tack alla som har läst och kommenterat mina inlägg hittills och på återseende framöver.

Friday The 13th (2009)

Filmen börjar med en flashback från 1980-talet där vi får se Mrs. Voorhees bita i gräset efter att ha dödat ett antal lägerledare. Efter det kommer den unga Jason fram ur skuggorna och tar upp sin mammas huvud och macheten som ligger bredvid. Raskt förflyttar vi oss fram till dagens datum och vi möter en grupp hormonstinna ungdomar som är på väg ut till Crystal Lake för att campa, festa och älska. På kvällen tältar de intill sjön och en av dem berättar en historia om hur en ung pojke såg sin mamma dö och sedan växte upp ensam i skogen. Det dröjer inte lång tid innan Jason dyker upp och gör proceduren kort med samtliga närvarande.

Sex veckor senare åker Clay Miller runt i området och letar efter sin syster, Whitney, som är en av dom umgdomar vi stiftade bekantskap med i föregående scen. Men han får inte mycket hjälp, varken från lokalbefolkningen eller från de festsugna ungdomarna som begett sig upp till en stuga precis nära Crystal Lake. Men Clay ger inte upp utan fortsätter sitt sökande och i skuggorna lurar mannen i hockeymasken.

Egentligen behöver man inte beskriva handlingen i den här filmserien speciellt ingående då dom flesta redan vet vad handlingen går ut på. Till och med dom som kanske bara har hört talas om någon av filmerna och inte ens sett någon själv, vet vad det rör sig om. Både på gott och ont. Man vet vad man får och tyvärr vet man även att det är ganska repetitivt. Fredagen den 13:e har ju genererat många delar. Räknar man in Freddy vs Jason som en officiell F13 film så är vi tillsammans med den här delen uppe i 12 delar. Det är ju väldigt få skräckfilmer som får så många uppföljare.

Därför var jag lite spänd inför det faktum att man skulle ge sig på någon form av remake/reboot med den här filmen. Jag var mest negativ till en början, men tänkte att det kanske var rätt väg att gå, att försöka blåsa nytt liv i en filmserie som mest har gått på tomgång i dom senaste delarna. Till stor del tycker jag att dom har lyckats bra och att det inte var en så dålig strategi.

Vi kan börja med filmens svaga sidor först.

Jason. Där har vi ett stor problem. Jason har ju spelats av många olika personer under alla dessa år och därför har vi även fått se många olika personliga versioner av den karaktären. Bäst tycker jag att man har lyckats i del 3-5 (som även är mina favoriter av alla delar). Sämst är ju utan tvekan del 2, 9 (Jason Goes to Hell: The Final Friday) samt i Freddy vs Jason. I den här filmen hamnar vi någonstans mittemellan. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vart i processen det blev fel. I skrivandet av manus, i regissörens tolkning eller i skådespelarens tolkning. Men något är i alla fall fel. Mest tydligt märker man av det när Jason en bit in i filmen sitter och slipar sin machete. Jag menar, hallå! Jason slipar inte några vapen. Han är en ostoppbar mördarmaskin som tar ett nytt vapen eller använder sin kropp för att döda om hans machete skulle bli slö.

Den andra svagheten ligger i att jag inte kan känna sympati för någon av filmens karaktärer. Det finns nästan alltid någon man kan relatera till eller känna empati för i dom flesta av dom tidigare delarna. Har finns det absolut ingen. Fast det är också ganska bra, för det gör att man mer kan koncentrera sig på att heja fram Jason när han tystar ner filmens karaktärer en efter en. Om det inte vore för att Jason känns så blek i filmen. Ja, ni ser. Det ena tar ut det andra.

Jag har även lite svårt för musiken i filmen. Känns inte alls som något som hör hemma i en film i den här serien. Fast det är samtidigt ganska skönt med något nytt, så det kanske bara är en vanesak.

Nu till dom mer positiva delarna av filmen.

Omgivningarna är bättre än på länge. Man har lyckats bra när man letade efter lämpliga platser och omgivningar att spela in filmen i. Texas har aldrig sett bättre ut i en skräckfilm tidigare och utgör en av filmens grundstommar faktiskt. Den bidrar till att förhöja helhetsintrycket. Mycket bra där.

Sedan gillar jag att man har lagt till att det finns underjordiska gångar under Camp Crystal Lake. Det är något man inte har gått in på närmare i dom tidigare filmer och även om det är rätt charmigt att Jason kan vara överallt på en och samma gång så har man ju mer än en gång rynkat på näsan åt att det är så ologiskt. Här får vi ju faktiskt en bra förklaring till hur han kan ta sig runt stället så smidigt och snabbt. Jag gillar det nytänkandet.

Jag gillar dessutom att filmen är rätt avskalad när det kommer till specialeffekterna och morden. F13 är ju känd för att ha mentaliteten "mer är bättre" men jag har inte alltid tyckt samma sak. Här finns det gott om obehagliga sätt att dö på, men tillvägagångsätten känns nedtonade och avskalade. Vilket faktiskt fungerar riktigt bra. Dom blir mer påtagliga och obehagliga så. Filmens "slickest kill" får nog gå till när karaktären Chewie ska gå ut till ett redskapsskjul och möter Jason samt sin egen onda bråda död där ute. Snyggt gjort och riktigt obehagligt.

Filmens regissör, Marcus Nispel har jag sett flera filmer av tidigare men tycker att han har varit väldigt ojämn. Därför var jag extra skeptisk när han skulle stå för regi här samt det faktum att han framöver ska ge sig på Conan. Men jag måste säga att han lyckas bra, så lite av förtroendet har han återvunnit hos mig.

Skådespelarna. Ja vad ska man säga om dom? Ganska bleka måste jag säga. Ingen som sticker ut direkt. Inte heller någon man stör sig på för den delen.

Givetvis lämnar man slutet öppet för flera filmer. Lustigt vore det ju annars då det är ett av den här filmseriens signum.

Så till den kommande filmen hoppas jag att man castar lite bättre. Men framförallt finputsar lite på karaktärerna. Ger dom lite större djup, samt även ser till att Jason inte blir en blek karikatyr.

Det slutliga ömdömet är att filmen är riktigt bra och sevärd trots några brister här och där.

Bug (2006)

Agnes är på flykt från sin våldsamma ex-man. Hennes nya pojkvän är också på flykt - från svärmen av insekter som han påstår försöker ta över hans kropp. Tillsammans gömmer de sig på ett slitet motell långt från bebyggelsen. Nu börjar även Agnes märka av insekterna. Långsamt tar paranoian och ångesten över och börjar bryta ner dem både fysiskt och psykist.

Filmen är baserad på en pjäs med samma namn och som är skriven av Tracy Letts. Han skrev även filmens manus. Filmen är regisserad av William Friedkin som väl är mest känd för att ha regisserat filmer som t.ex. "The French Connection" och "Exorcisten" tidigare.

Det ska sägas direkt att den här filmen är riktigt bra. En av dom bättre filmerna inom genren psykologisk skräck/rysare som sett dagens ljus under 2000-talet. Jag tror att mycket beror på handlingen i filmen, men även på lika stora delar som att man har lyckats hitta riktigt bra och duktiga skådespelare, att författaren till pjäsen även skrev filmens manus, att man hittade en mycket lämplig regissör som vet vad han ville göra.

Ashley Judd spelar Agnes. En trött och sliten servitris på ett nedslitet och skitigt hak längs med en trafikerad väg någonstans i USA. Hon lever ett ganska anspråkslöst liv, utan några större planer än dom som hon har för dagen. Hon har lämnat ett stormigt och destruktivt förhållande bakom sig. Den dåvarande pojkvännen Jerry (utmärkt spelad av Harry Connick Jr.) verkar vara ute ur bilden för gott. Agnes har även ett barn visar det sig, men barnet kom bort för många år sedan då hon var på en stormarknad och hon vet inte om sonen är vid liv längre eller ej.

In vandrar Peter i hennes liv och vänder om det totalt. Först börjar det lite trevande, Peter verkar blyg och lite osmart. Men det är inget som Agnes tycker är en nackdel, snarare en fördel då hon inte orkar med fler machokillar. Peter verkar vara en snäll och omtänksam kille helt enkelt. Eftersom han inte har någonstans att bo, så erbjuder Agnes honom en sovplats på sin soffa. Efter ett tag börjar dock Peter att bete sig underligt, deras förhållande börjar att svaja och Peter överväger att lämna henne. Men innan han tänkt göra det avslöjar han att han varit med i armén, hur han blev sjuk och att en massa läkare experimenterade på honom. För som han säger, armén måste ju ha någon att testa alla sina biologiska stridsvapen på.

Agnes visar förståelse för det, även om man kan se att hon inte tror helt på Peters berättelse. Den natten blir starten på vad som kan liknas ett inferno. Peter säger sig ha blivit biten av insekter. Insekter som finns i sängen, ja överallt. Han börjar att föra att krig mot dessa insekter. Olika bekämpningsmedel köps hem och flugtejp sätts upp överallt. Han köper hem ett mikroskop och börjar ta egna blodprover på sig själv. Han upptäcker att han är källan till alla insekter, dom bor inom honom, som ett resultat av dom militära experimenten. Problemet är att Agnes varken kan se insekterna i motellrummet eller dom som sägs finnas i Peters blod. Men eftersom Peter är märkbart sjuk med stora utslag på kroppen och han är ju trots allt en av dom bättre killarna hon haft i sitt liv, så vill hon ju så gärna tro på det som Peter säger.

Sakta men säkert spårar situationen ur. Peter och Agnes isolerar sig helt, klär in hela motellrummet i aluminiumfolie. Försök görs för att Agnes ska förstå att Peter inte är mentalt frisk, att det inte finns några insekter vare sig i motellrummet eller i deras blod. Men Agnes är helt förblindad och litar nu helt på att det som Peter säger är helt korrekt.

Slutet av filmen är precis som helheten, riktigt bra.

En mycket intressant handling och med ett härligt krypande obehag som sätter stämningen direkt. Värt att notera är att Michael Shannon som spelar Peter, även gjorde det i pjäsen. Jag tror att det är en stor bidragande orsak till att just den karaktären är så bra. Skådespelaren har ju haft gott om tid att bekanta sig med karaktären innan filmen kom till och Peter känns som en riktigt obehaglig karaktär som inte är bra för någon, inte ens för han själv.

Det är inte så att övriga roller är sämre, inte alls. Men dom får stå lite i skuggan av den enorma prestation som Michael gör med sin karaktär Peter. En annan sak som är bra är att man inte har förlitat sig på en massa specialeffekter, utan allt känns obehagligt avskalat. Man har använt sig av en liten inspelningsplats, för att få till den där klaustrofobiska känslan, filmen har inte mycket mer än fem karaktärer vilket också bara känns bra.

Det här är helt klart en film som jag kan rekommendera.

Ta er gärna en titt på filmens trailer på YouTube.

Riese - Steampunkinspirerad Webbserie

Riese is a Sci-Fi/Fantasy web series chronicling the journey of a traveler named Riese. A seemingly random wanderer, she flees across the dying lands of Eleysia with her father’s wolf, Fenrir, at her side. On her trail is The Sect, a terrifying religious organization who have spread throughout the world. Sent by Empress Amara, new ruler of Eleysia, she and The Sect will stop at nothing to find her. Their reasons for hunting her, however, are unknown. On her journey, Riese will find the determination to face The Sect, and her destiny, in a conflict that will hold the fate of the world in the balance – and the once peaceful kingdom of Eleysia will be the battlefield. Despite the impending doom, Riese will emerge as the sole beacon of hope.

“Riese”, a unique and original steampunk-inspired web production shoots this August using the cutting-edge technology of the RED One camera system and premieres November 2nd.

Cast includes Christine Chatelain (SyFy’s Sanctuary, Supernatural, The Collector, The L-Word ). Ben Cotton (Harper’s Island, Stargate: Atlantis, Stan Helsing), Sharon Taylor (Stargate: Atlantis, Smallville) and Patrick Gilmore (Stargate: Universe, Battlestar Galactica, Intelligence).

riesetheseries.com

thesectishere.com

twitter.com/riesetheseries

youtube.com/user/Riesetheseries

koldcast.tv/#/show:riese

wikipedia

facebook

trailer för serien

första avsnittet av serien

Nikita (1990)

Under ett rån skjuter den aggresiva och drogade Nikita en polisman, men istället för att dömas till döden får hon träda in i den franska statens tjänst. Hon förvandlas från avtrubbad brottsling till sofistikerad yrkesmördare. Efter tre års stenhård utbildning slussas hon ut till ett vanligt liv med ny identitet, men när statsfiender ska röjas ur vägen blir hon uppringd av regeringen. Nikita förälskar sig i en man som inte vet något om hennes förflutna och när hon försöker förena sin cyniska verksamhet med kärleken hamnar hon i livsfara.

En bra film. Hade för mig att den var ännu bättre än vad den var nu när jag såg om den, men jag kanske minns filmen dåligt alternativt att den har åldrats mindre väl. Grunden är i alla fall bra. En intressant handling och en stark och intressant kvinnlig karaktär i huvudrollen. Egentligen är hela filmen uppbyggd kring tre karaktärer och det känns rätt unikt. Givetvis tillkommer det flera andra karaktärer i filmen, men dom är mest utfyllnad.

Anne Parillaud är helt perfekt och utmärkt i rollen som Nikita. Tycker att hon är den som på egen hand lyfter den här filmen och gör så att den blir bra.

Luc Besson lyckas återigen att skriva ett riktigt bra manus. Något jag tycker att han nästan alltid lyckas med. Även hans regi är riktigt bra i den här filmen så vitt jag kan se. På sätt och vis kan man ju nästan se den här filmen som en liten övning inför vad som komma skulle i och med filmen Léon, då båda filmerna har ett liknande tema.

Jag gillar handlingen riktigt mycket. Tycker om hur avhumaniserad man lyckas att göra Nikita under hennes träning. Hur man känner att hon går från att vara en ömtålig flicka på glid till att bli en tuff kvinna som kan klara av det mesta. Trots det fortsätter ju Nikita att vara en person full av känslor. En rätt svår balansgång om man tänker efter. Dels när Luc skrev sitt manus men även för Anne när hon måste hitta och ta fram just den biten av karaktären i sitt skådespel. Jag tycker att både Anne och Luc lyckas bra med den här biten.

Filmen har även, som så många andra av Luc Bessons filmer, ett riktigt bra soundtrack av Eric Serra. Han och Luc brukar ju samarbeta ofta och det är jag glad över, då dom passar varandra riktigt bra.

1993 gjordes det en amerikansk remake av den här filmen. Point of No Return, här i sverige mer känd som "Kodnamn: Nina". Jag har aldrig sett den men jag har svårt att tänka mig att den skulle vara bättre än denna film eller ens tillföra något nytt/intressant som inte den här filmen redan har. Även en tv-serie har gjorts med utgång från filmen. Inget som jag kan dra mig till minnes att jag varken har hört talas om eller ens sett. Känns dock som att det kan kvitta om jag ska vara ärlig.